Nu är det typ tre månader och två veckor kvar tills jag åker. Vilket känns väldigt konstig.

Jag måste erkänna att jag är livrädd!
Livrädd för allt.
Den där ångestladdande känslan varierar hela tiden och ja har nog varit livrädd för allt man kan vara livrädd för.
Och nej, jag missbrukar inte ordet "Livrädd". Men det finns inget annat sätt på att beskriva den känslan, för jag blir verkligen just "Livrädd"!
Att kalla det ångest är fel, för ångest är en mycket mer djupt sittande känsla (Tro mig, jag är expert på ångest).
Och som tur är den livrädda känslan mycket enklare och ytligare, vilket gör att jag glömmer den ganska snabbt.
Som sagt så varierar ju VAD problemet är.
Just idag är det ett oroande och ganska känsligt ämne - Förändring...

Jag är nog rädd för att bli vuxen. Sedan det verkligen gick in att jag faktiskt ska iväg nu har jag också fått acceptera det faktum att jag kommer att bli vuxen rätt så snart, vilket skrämmer mig lite.
I höstas hade jag en tvivel period. Jag tvivlade på om linjen jag valt på gymnasiet var rätt, men insåg rätt fort att det nog berodde lite på att det kändes konstigt att inte min bästa vän Emmouh gick i samma klass och att vi bara träffades två minuter om dagen ungefär.
Under samma period kom också USA tvivlet.
Jag funderade på om det var rätt för mig och om jag skulle klara av en sån grej på egen hand?
Var och varannan människa berättade för mig hur kul allt skulle bli och hur modig jag var som vågade göra en sån här grej.
Men jag undrade och undrar fortfarande hur dem kan vara så säkra på att allt kommer att bli en dans på rosor och hur dem kunde vara så säkra på att jag var så modig? Jag tivlade på mitt beslut helt enkelt.

Men nu  i efterhand tror jag att tvivlet mest beror på att det var en period när absolut ingenting hände, allt stod nästan stilla. Sen kom julen och allt efter det och tivlandet började gå över så smått.
Fast det gick över så är det inte förren nu när jag fick min värdfamilj jag faktikst börjar bli riktigt sugen på USA! Just idag så längtar vartenda litet fiber i min kropp efter att få lämna tråk-sverige och bara komma iväg.

Tre månader och två veckor kvar, och mycket kan hända.

Klockan är snart halv fyra och jag ska nog sova lite. Kvällen kommer att bli lång då "Das Gang-Bang" återförenas ikväll.

Det gör mig glad.

Igår var det fredag och det innebar en tävling i Poetry Slam på skolan. Min kompis Madde var med och hon var jätte duktig! Satt i publiken och tvingade Emmouh att hålla mig i handen för att jag var så nervös (Jag är alltid mer nervös för andra än för mig själv).
Efter skolan så blev det fika, kolla runt på stan och sedan ÄNNU mer Poetry slam. Denna gången tävling på Hemgården här i Borås.

Imorses när jag skulle skynda iväg till bussen vid sju tiden inser jag att mitt busskort är BORTA! Som tur var så låg det en lapp till mig i vårat klassfack om att det fanns i receptionen.
Senare när jag skulle hem så blev det ovanligt varmt med dunjacka och halsduk.
Tror det berodde på de varma vårvindarna.

Idag är det våffeldagen och jag ska faktiskt hem till mina kära farföräldrar och få våfflor.
Trots att jag egentligen mår illa av våfflor... (Bra jobbat Felicia!)

Fick tillbaka mitt certificate of health, För att idioten till läkare inte fyllde i när jag tog mina polio-sprutor. Så nu har jag hittat min mammas geniala gömställe för alla mina vaccinationskort. Hon är i Frankrike, så jag fick vackert leta själv.

• koka te
• fylla i vaccinationer
• göra argumentations analys
• ut och gå med emmouh

Killerpilze - Drei


Min förkärlek till mina tyska pojkar växer sig starkare nu när dem släppt nytt album.
Och dessutom så ska jag och världens bästa Lotta se dem i HAMBURG om exakt två veckor.
Har tappat räkningen alla gånger vi viskat mitt i natten om hur sjukt coolt det skulle vara att se dem live.
Om två veckor kan vi viska om hur coolt det var att se dem live.
Hur många gånger har vi inte suttit tysta hur länge som helst och bara lyssnat? Hur många gånger har vi inte tittat på Lottas live dvd och önskat att vi också stod där?
Haha, Nu ska vi det! I Hamburg dessutom. Detta kommet att bli det bästa på länge. Och jag ska se till att Lotta inte svimmar när hon ser Fabi (Killen till vänster) på riktigt - Svettig vid sina trummor *asg* Lotta har drömt om det i två år snart ;)  
Jag tänker inte sitta här och bli sentimental, men ack vad vi har drömt om detta! Och när vi blir myndiga flickor (inklusive Elvira då också) Då ska vi fan dra rätt ner till Rock Im Hof och leva livet! Puss som fan på't.

Har lite feber och så. Inget farligt, men riktigt irriternade då jag ligger i soffan och har jätte tråkigt och längtar till att febern ska försvinna så att jag kan gå till skolan så snart som möjligt.

Min gode far ringde mig förut och gav mig ett jobb. Ska vara någon slags "Mingel-fotograf" på Lördag när hans företag har någon sak (fråga mig inte vad det är...). Pengarna går till USA fonden direkt!

Nu har jag fått en värdfamilj! Helt sjukt!
Tänkte dra hela historien.


Det började i fredags då, när min mamma skulle skjutsa hem mig från skolan. Så ringer mammas mobil och tillslut märker jag att dem pratar om mig. När mamma tillslut lägger på så säger hon: De har hittat en värdfamilj till dig.
Jag blev as glad och sedan när vi kom hem så fick vi ett mejl med mer info.

De bor i Fort Wayne i Indiana och har tre barn, två söner och en dotter. De anordnar aktiviteter för EF stundenter i Indiana typ. Skolan jag ska gå på är en kristen privat skola. Och jag har absolut ingen aning om hur det blir, men enligt hon min mamma pratade med så var det ingen jätte kristen skola. Vi skulle iaf höra av oss idag (måndag) för att bekräfta platsen.

Så nu på morgonen så ringde min mamma innan jag åkte till skolan. Och tadaaaa... Jag har en familj!

Nu börjar det hända grejer! Trust me.

Är änslig och helt hyper på samma gång. Berättar mer på måndag.
Är lite små sugen på att sova.
Och då kan man lyssna på denna mycket passande låt med Kent!

Jag heter Felicia Forsberg, är 16 år fyllda och lever tillsammans med mina föräldrar och en två år yngre syster i staden Borås en bit utanför Göteborg. Jag går då första året på Bäckängsgymnasiet med inriktingen Journalistik&Författarskap och hoppas kanske på att i framtiden bli manusförfattare.

Nu till hösten slår jag på stort och åker till USA i tio månader för ett High School Year med EF. Just därför har jag nu skaffat en blogg där jag täntke skriva allt som händer nu innan jag reser iväg och under mitt år i landet på andra sidan atlanten.
Hoppas det finns någon liten själ som läser den här bloggen sen.