Har insett hur mycket alla småsaker betyder. Att se regnet utanför sitt sovrumsfönster, att höra mamma ropa att man ska gå upp, att sitta och halvsova på bussen efter skolan och såna där saker som händer varje dag utan att man tänker på det.

Det är inte förren nu som jag börjar bli riktigt nervös för att åka iväg till USA. Och inte heller nu jag börjar bli nojjig över flytten.
Vi ska ju flytta från Viskafors in till Borås (stan alltså). Jag tycker det ska bli jätteskönt eftersom att det blir så nära till allt. Typ fyra minuter ifrån skolan, man behöver inte tänka på busstider om kvällarna, man är helt enkelt inte så begränsad. Men trots det så är ju Viskafors stället där jag vuxit upp. Det är hemma.
Och bara det faktum att jag inte kommer att komma "hem" när jag kommer tillbaka till Sverige igen känns väldigt konstigt. Jag kommer ju knappt att hinna packa upp allt i nya huset innan det är dags att flytta till nästa ställe, som dessutom ligger på andra sidan atlanten.

Weird? Ja! Men... Fake it till you make it!