Hemma och allt sånt
HÄR hittar man mig nu!
Jag är hemma och låter USA-bloggen finnas kvar men ligger ganska så jättelågt med uppdatering här.
Puss och kram och USA-bloggen ligger mig alltid nära hjärtat!
It's over...
Too many emotions at the same time makes me feel... empty.
Är det normalt eller?
Ja, jag har verkligen alla sorters känslor going just nu. Helt galet!
Imorgon lämnar jag Amerika. Inte för gott, men för ett tag.
Jag förstår inte att året har gått så fort. Jag trodde verkligen inte att denna dagen skulle komma.
Vid juletider var jag beredd på att åka hem (det kan vi ta i ett annat inlägg) och trodde aldrig jag skulle klara mig hela vägen hit.
Men det gjorde jag.
Jag tänker skriva ihop någon slags sammanfattaning av mitt år, men det får bli när jag kommit hem. Jag har vart så sjukt busy the last couple of days så jag har inte haft tid.
Anyway, Imorgon åker jag hem.
På torsdag morgon ser jag Göteborg under molnen.
Last day!
Har endast några få timmar kvar i amerikatt.
Idag har jag haft min sista skoldag.
Ätit avskedslunch at Casa's med fint folk.
Och gjort nödvändiga saker som att stänga mitt bankkonto, skicka hem vinterkläder och dylikt.
Bankbesök i den 35 gradiga värmen.
Och skicka hem en fet låda! (som förövrigt gick på cirka 86 dollar...)
Packar sönder!
"see you"
Så sa jag till min värdfar innan jag fick upp för trappan och till mitt rum för att gå och lägga mig.
Att vakna i morses och veta att det var sista dagen jag spenderade med min värdpappa, John var svårt.
Trots det har jag låtsats att det varit en normal dag idag, precis som vilken söndag som helst.
John jobbar alltså out of town och är inte hemma på veckorna. Så i morgon åker han iväg för att jobba igen och det betyder att idag var vår sista dag tillsammans.
Så nu ikväll har det vart kramar och tårar och minnen och allt där i mellan. Jag vet att det inte är sista gången vi ses, så jag sa helt enkelt att vi inte säger goodbye, vi säger see you istället.
Bild från när jag, John och Cindy åkte till Middlebury yesterday.
Ciao Bella!
Jag tog ett farväl av min Italienska vän Sara Magni.
Lite mat at Buffalo Wild Wings, lite secondhand shopping, drygade lite inne på Marshalls och köpte frukt at Wal-mart. Fin kväll.
Nu ska jag sova gott.
Hur gick det med engelskan nu då?
Mest av allt kommer jag att sakna att prata engelska så mycket!
Det är ju så roligt, speciellt nu när man blivit mycket bättre på engelska också. Jag är dock lite rädd för att komma hem och att folk ska bli besvikna.
Det är så många som förväntar sig att engelskan är perfekt nu. Många tror att engelskan ska komma lika enkelt som svenskan och visst, engelskan kommer lätt numera. Det kommer naturligt. Men svenskan kommer alltid att komma enklare än engelskan och vilket annat språk man än talar.
Jag tror inte på dem som säger att dem tänker på engelska hela tiden. Jag tänker absolut inte på engelska hela tiden och mina utbytesvänner tänker inte heller på engelska hela tiden. När jag pratar med folk och när jag lyssnar så blir det ofta att man tänker på engelska, men när man är tyst och inte gör något speciellt (åka bil och lyssna på musik till exempel) då är tankarna på 90% svenska.
Och ja, jag har drömt på engelska. Oftast är det att jag pratar engelska eller att någon pratar engelska med mig. Jag drömmer inte på engelska varje natt, men det händer då och då (av de få drömmarna man kommer ihåg när man vaknar vill säga). Först gången jag drömde på engelska var i oktober tror jag. Då hade min värsta släng av hemlängtan gått över och jag kände mig mer hemma. Då drömde jag på engelska första gången och jag minns att jag väckte mig själv av att jag faktiskt pratade engelska i sömnen. Det var rätt så asballt!
Jag är så rädd att tappa engelskan nu när jag åker hem, så jag tänker minsann försöka keep up så gott som möjligt!
och bara för att så bjuder jag på en bild på mig själv i full
jockey-mundering från när vi var på Kentucky Derby Museeum at
Church Hill Downs last weekend.
tvåtusenelvas första sommarnatt.
Klockan är midnatt den första juni. Årets första sommarnatt.
Jag lyssnar på Lars Winnerbäck och mår bra.
Jag kan såklart inte låta bli att förundras av de fina texterna.
Idag började jag packa. Det tog mig från klockan halv fem till klockan tio. Med en halvtimmes prat-paus med min coordinator och min tyska vän Julia.
Om mindre än en vecka står jag på flygplatsen med biljetterna redo (trots att EF inte har skickat dem än!) att bege mig mot mitt saknade Sverige igen.
Jag förstår inte.
Förstår ni?
Fin vecka.
Och nu är veckan slut.
Mamma, pappa och Melina åkte hem för ett par timmar sedan och det kändes fel att säga hejdå.
Men jag säger till mig själv hela tiden att om en vecka ses vi igen.
Uppdateringen har varit mager denna veckan. Jag har vart super busy och haft en fin tid med min familj!
Chicago!
Detta är en bild på mig, min blonda syster och min lika blonda mamma.
Pappa skriver mejl så han är inte med i bilden.
Igår sprang jag fram och kramade dem för första gåmgen på tio månader
och två dagar. Jag skrattade och kunde inte sluta le.
Nu är vi i Chicago och så fort jag har fått på mig lite smink så ska vi ut!
Min mobil.
Min fina, underbara familj kommer hit på TORSDAG! Jag kan inte fatta att det är sant. Torsdag. Oj som jag har längtat.
I samband med detta så letade jag fram min systers gamla, rosa mobil jag har lånat ett tag sedan min mobil blev stulen förra året (elller... Någon hittade den på skåpen i skolan och behöll den. Taskigt).
Anyway, Jag har inte satt på den sedan Augusti förra året och att få Grattis-på-17års-dagen-sms var ganska så roligt.
Kikade igenom gamla sms jag skickade under de sista dagarna i Sverige och första två veckorna i staterna och hittade ett sms som min käre vän Emmouh skrev "Jag saknar dig redan, fast jag tror nog tio månader går fort ändå".
Vips, nu har tio månader gått! Ja, idag är det faktiskt exakt tio månader sedan jag satt på flyget till Boston.
Vips, på torsdag är det dags för mig att krama min familj igen.
Vips, om en vecka eller så är det dags att packa resväskan.
Vips, om tre veckor är det dags att sitta på flyget hem till Göteborg.
Tid är något galet som jag aldrig har förstått mig på.
Hyffast osmickarande bild på mig när jag sitter med plugg över hela köks-
bordet och min fula rosa mobil i handen och skrattar så jag gråter till alla
filmer och bilder som tagits med den förra sommaren.
Man vet att man vart i USA länge när man...
Ska skicka iväg ett mejl till Bäckäng (min skola hemma i Svea rike) och inser att man skrivit "Hej Mrs. Hellsten....."
Jag insåg snabbt att det kanske skulle verka lite lustigt och ändrade snabbt till bara Anneli.
För det kan man väl göra?
Och så var prom över och nu är jag sjuk.
Rubriken säger rätt mycket.
I lördags var det dags för Prom och det var helt okej. Jag var dock besviken över hur dålig musik dem spelade. Jag hade inga höga förväntningar på musiken eftersom att 9,5 gånger av 10 så spelas det rätt kass musik. Men detta var nog det dåligaste.
Fick dock en chock över hur amerikansk-tonårs-filmigt det såg ut därinne!
Så här såg jag ut i alla fall. Inte så krusidulligt.
Ni skulle sett vissa flickors klänningar. Jösses!
Och just det! jag bar inte klackar, för det skulle ju bara kännas fel på alla sätt och vis. Så när vi tog gruppbilder fick jag stå på tå för att inte se jätteliten ut. Det var ganska så roligt.
Anyway, idag är jag ganska så jätte förkyld och det är inte alls särskilt kul.
Jaja!
Jag har massvis med läxor.
Därför skriver jag inte om saker som kanske skulle underhålla dem som troget kikar in på min blogg.
Imorgon kanske jag blir duktig och uppdaterar om något kuligt.
Men nu ikväll är det fuzzy spongebob pants, homework, musik som gör mig glad i magen och pepsi för att hålla mig vaken.
Moto Boy - Beat Heart
En gång för längesedan hörde jag den låten. Och ikväll kom jag att tänka på den och lyssnade.
Nu går den på repeat och jag tycker det är så bra att jag har fått permanent goose bumps.
history, history repeats itself, and it seems like this, I just never learn your mistake was giving me your heart to break and still I miss you so, I just can't let you go, I hold you not to blame, I might as well, I might as well give in oooh, take me back into your heart, let me in, with the sound of your tears hopelessness, and am I the only one who wants it back, don't you know that I love you still I have been terrified of changes, cause I've built my life around you then I suppose all good things are born to die and still I miss you so, I just can't let you go, I hold you not to blame, I might as well give in oooh, take me back into your heart, let me in with the sound of your tears hopelessness, and am I the only one who wants it back, don't you know that I love you still oooh
