Nu sjunker hela den här USA-grejen in mer och mer för varje dag som går.
Det är en liten skräckblandad förtjusning när man inser att om bara några månader är jag inte i mitt trygga, tråkiga hemland Sverige längre, utan på helt okända marker.
Fast jag är fortfarande sådär jättejätte livrädd. Och det är så typiskt mig att verkligen tagga inför något som gör mig nervös.

På tal om ingenting så är min syster och tävlar i Belgien och min kära moder är med som hjälp och stöd. Jag saknar dem fastän det bara är en vecka sedan jag träffade dem. Funderar på hur jag ska klara mig i 10-12 månader utan att dö av längtan.


Jättegammal bild på mig och lillasyster Melina.
Kanske det mest udda syskonparet i Borås kommun :)