"No one ever said it would be this hard. Oh take me back to the start"

Var det inte förra veckan jag kände mig som en liten myra när jag sprang runt med en karta farmför näsan i den gigantiska skolan och letade mig fram till klassrummen? var det inte förra veckan vi inte hittade våra skåp och hade namnlappar på bänkarna i klassrummen?

Nej, det var tydligen i början av läsåret. Imorn är det tydligen skolavslutning.
Tack för det värsta och absolut BÄSTA året i mitt liv. Tack alla sköna människor jag har träffat.
Tack SP09J - skolans coolaste journalistik & författarskap klass.

En gång SP09J:are, ALLTID SP09J:are!
Jag ska stå längst fram occh djura när ni springer ut på er student!

Har insett hur mycket alla småsaker betyder. Att se regnet utanför sitt sovrumsfönster, att höra mamma ropa att man ska gå upp, att sitta och halvsova på bussen efter skolan och såna där saker som händer varje dag utan att man tänker på det.

Det är inte förren nu som jag börjar bli riktigt nervös för att åka iväg till USA. Och inte heller nu jag börjar bli nojjig över flytten.
Vi ska ju flytta från Viskafors in till Borås (stan alltså). Jag tycker det ska bli jätteskönt eftersom att det blir så nära till allt. Typ fyra minuter ifrån skolan, man behöver inte tänka på busstider om kvällarna, man är helt enkelt inte så begränsad. Men trots det så är ju Viskafors stället där jag vuxit upp. Det är hemma.
Och bara det faktum att jag inte kommer att komma "hem" när jag kommer tillbaka till Sverige igen känns väldigt konstigt. Jag kommer ju knappt att hinna packa upp allt i nya huset innan det är dags att flytta till nästa ställe, som dessutom ligger på andra sidan atlanten.

Weird? Ja! Men... Fake it till you make it!

Nu tänker jag för mycket igen. Jag är jättebra på att tänka för mycket.
Hemlängtan då?
Vad vet jag om hemlängtan?
Jag vet att jag kommer drabbas av fasligt mycket hemlängtan om jag inte aktiverar mig. Och därför är jag orolig över att det inte kommer finnas något för mig att göra. Jag hatar ju t.ex alla sporter förutom ridning och simmning och då kommer vi till problemet att jag inte har ridit på 1,5 år och inte simmat regelbundet sen jag var liten.
Så... Om det inte finns något kul för mig att göra då kommer det sluta med att jag ligger där och lipar och vill hem.
Och så vill jag inte ha det.

Just nu har jag också såna där tankar som är hur töntiga som helst. Tankar som "Tänk om jag inte får några kompisar?" eller "Vad gör jag om jag blir så nervös att jag glömmer all min engelska?"
Måste sluta oroa mig.

Nu sjunker hela den här USA-grejen in mer och mer för varje dag som går.
Det är en liten skräckblandad förtjusning när man inser att om bara några månader är jag inte i mitt trygga, tråkiga hemland Sverige längre, utan på helt okända marker.
Fast jag är fortfarande sådär jättejätte livrädd. Och det är så typiskt mig att verkligen tagga inför något som gör mig nervös.

På tal om ingenting så är min syster och tävlar i Belgien och min kära moder är med som hjälp och stöd. Jag saknar dem fastän det bara är en vecka sedan jag träffade dem. Funderar på hur jag ska klara mig i 10-12 månader utan att dö av längtan.


Jättegammal bild på mig och lillasyster Melina.
Kanske det mest udda syskonparet i Borås kommun :)

Nu är det typ tre månader och två veckor kvar tills jag åker. Vilket känns väldigt konstig.

Jag måste erkänna att jag är livrädd!
Livrädd för allt.
Den där ångestladdande känslan varierar hela tiden och ja har nog varit livrädd för allt man kan vara livrädd för.
Och nej, jag missbrukar inte ordet "Livrädd". Men det finns inget annat sätt på att beskriva den känslan, för jag blir verkligen just "Livrädd"!
Att kalla det ångest är fel, för ångest är en mycket mer djupt sittande känsla (Tro mig, jag är expert på ångest).
Och som tur är den livrädda känslan mycket enklare och ytligare, vilket gör att jag glömmer den ganska snabbt.
Som sagt så varierar ju VAD problemet är.
Just idag är det ett oroande och ganska känsligt ämne - Förändring...

Jag är nog rädd för att bli vuxen. Sedan det verkligen gick in att jag faktiskt ska iväg nu har jag också fått acceptera det faktum att jag kommer att bli vuxen rätt så snart, vilket skrämmer mig lite.
I höstas hade jag en tvivel period. Jag tvivlade på om linjen jag valt på gymnasiet var rätt, men insåg rätt fort att det nog berodde lite på att det kändes konstigt att inte min bästa vän Emmouh gick i samma klass och att vi bara träffades två minuter om dagen ungefär.
Under samma period kom också USA tvivlet.
Jag funderade på om det var rätt för mig och om jag skulle klara av en sån grej på egen hand?
Var och varannan människa berättade för mig hur kul allt skulle bli och hur modig jag var som vågade göra en sån här grej.
Men jag undrade och undrar fortfarande hur dem kan vara så säkra på att allt kommer att bli en dans på rosor och hur dem kunde vara så säkra på att jag var så modig? Jag tivlade på mitt beslut helt enkelt.

Men nu  i efterhand tror jag att tvivlet mest beror på att det var en period när absolut ingenting hände, allt stod nästan stilla. Sen kom julen och allt efter det och tivlandet började gå över så smått.
Fast det gick över så är det inte förren nu när jag fick min värdfamilj jag faktikst börjar bli riktigt sugen på USA! Just idag så längtar vartenda litet fiber i min kropp efter att få lämna tråk-sverige och bara komma iväg.

Tre månader och två veckor kvar, och mycket kan hända.