Fin vecka.
Och nu är veckan slut.
Mamma, pappa och Melina åkte hem för ett par timmar sedan och det kändes fel att säga hejdå.
Men jag säger till mig själv hela tiden att om en vecka ses vi igen.
Uppdateringen har varit mager denna veckan. Jag har vart super busy och haft en fin tid med min familj!
Chicago!
Detta är en bild på mig, min blonda syster och min lika blonda mamma.
Pappa skriver mejl så han är inte med i bilden.
Igår sprang jag fram och kramade dem för första gåmgen på tio månader
och två dagar. Jag skrattade och kunde inte sluta le.
Nu är vi i Chicago och så fort jag har fått på mig lite smink så ska vi ut!
Min mobil.
Min fina, underbara familj kommer hit på TORSDAG! Jag kan inte fatta att det är sant. Torsdag. Oj som jag har längtat.
I samband med detta så letade jag fram min systers gamla, rosa mobil jag har lånat ett tag sedan min mobil blev stulen förra året (elller... Någon hittade den på skåpen i skolan och behöll den. Taskigt).
Anyway, Jag har inte satt på den sedan Augusti förra året och att få Grattis-på-17års-dagen-sms var ganska så roligt.
Kikade igenom gamla sms jag skickade under de sista dagarna i Sverige och första två veckorna i staterna och hittade ett sms som min käre vän Emmouh skrev "Jag saknar dig redan, fast jag tror nog tio månader går fort ändå".
Vips, nu har tio månader gått! Ja, idag är det faktiskt exakt tio månader sedan jag satt på flyget till Boston.
Vips, på torsdag är det dags för mig att krama min familj igen.
Vips, om en vecka eller så är det dags att packa resväskan.
Vips, om tre veckor är det dags att sitta på flyget hem till Göteborg.
Tid är något galet som jag aldrig har förstått mig på.
Hyffast osmickarande bild på mig när jag sitter med plugg över hela köks-
bordet och min fula rosa mobil i handen och skrattar så jag gråter till alla
filmer och bilder som tagits med den förra sommaren.
Man vet att man vart i USA länge när man...
Ska skicka iväg ett mejl till Bäckäng (min skola hemma i Svea rike) och inser att man skrivit "Hej Mrs. Hellsten....."
Jag insåg snabbt att det kanske skulle verka lite lustigt och ändrade snabbt till bara Anneli.
För det kan man väl göra?
Och så var prom över och nu är jag sjuk.
Rubriken säger rätt mycket.
I lördags var det dags för Prom och det var helt okej. Jag var dock besviken över hur dålig musik dem spelade. Jag hade inga höga förväntningar på musiken eftersom att 9,5 gånger av 10 så spelas det rätt kass musik. Men detta var nog det dåligaste.
Fick dock en chock över hur amerikansk-tonårs-filmigt det såg ut därinne!
Så här såg jag ut i alla fall. Inte så krusidulligt.
Ni skulle sett vissa flickors klänningar. Jösses!
Och just det! jag bar inte klackar, för det skulle ju bara kännas fel på alla sätt och vis. Så när vi tog gruppbilder fick jag stå på tå för att inte se jätteliten ut. Det var ganska så roligt.
Anyway, idag är jag ganska så jätte förkyld och det är inte alls särskilt kul.
Jaja!
Jag har massvis med läxor.
Därför skriver jag inte om saker som kanske skulle underhålla dem som troget kikar in på min blogg.
Imorgon kanske jag blir duktig och uppdaterar om något kuligt.
Men nu ikväll är det fuzzy spongebob pants, homework, musik som gör mig glad i magen och pepsi för att hålla mig vaken.
Moto Boy - Beat Heart
En gång för längesedan hörde jag den låten. Och ikväll kom jag att tänka på den och lyssnade.
Nu går den på repeat och jag tycker det är så bra att jag har fått permanent goose bumps.
history, history repeats itself, and it seems like this, I just never learn your mistake was giving me your heart to break and still I miss you so, I just can't let you go, I hold you not to blame, I might as well, I might as well give in oooh, take me back into your heart, let me in, with the sound of your tears hopelessness, and am I the only one who wants it back, don't you know that I love you still I have been terrified of changes, cause I've built my life around you then I suppose all good things are born to die and still I miss you so, I just can't let you go, I hold you not to blame, I might as well give in oooh, take me back into your heart, let me in with the sound of your tears hopelessness, and am I the only one who wants it back, don't you know that I love you still oooh
skit.
Jag är trött och depp så jag orkar inte skriva happy positiva inlägg om hur fantastiskt NY and DC was.
Jag ska nog dricka cola och lyssna på kent och dö en stund istället.
SEN kan jag skriva happy positiva inlägg igen!
New York City Washington DC
Inatt ska Ploen dela säng med mig för imorgon klockan 03.50 ringer alarmet och vi ska upp och dra oss mot Washington DC och New York City en vecka.
Helt okej tycker jag!
(idag var jag sjuktligt duktig och tvättade kläder och städade mitt rum med alla krafter jag hade!)
Jag uppdaterar om jag kan/har lust/orkar.
Puss och Kram hela dan!
Google-bilder i mitt hjärta.
